Skoene et al memoria

Efter ett och annat ambivalent samtal med mig själv kom jag fram till att det ändå var dags för en ny dator. Det är ju trots allt mitt jobb och en kär hobby och det är frustrerande att vänta när datorn tänker länge och väl för att slutligen komma fram till att computer says nooo! Uppgraderingen bestod av ett Asus P5K moderkort, en Core 2 Quad processor, ett Sapphire Radeon HD4850 grafikkort samt 4GB DDR2. Mitt gamla nätagg är 350W vilket är på gränsen för att driva det nya grafikkortet, men efter lite stresstester med 3DMark Vantage kan jag konstatera att det räcker till. Hela kalaset kostade 4300 kr, riktigt bra pris för den prestandan tycker jag. Nu är jag med i matchen igen med fyrdubbla kärnor och fyrdubbel(?) körglädje.

Datorlådan version 1 var visserligen en fantastisk förbättring mot att ha ingen låda alls, men det fanns fortfarande en enkel förbättring att göra för att få den tystare - bomma igen den sista öppna sidan! Så jag cyklade till Beijers och sågade till ännu en skiva som jag skruvade fast på lådan. Sticksågade sedan hål på lådans ovansida och skruvade fast två fläktar som forslar ut den varma luften. Tada! Datorerna blir faktiskt inte varmare nu än de gjorde när hela sidan var öppen. Jag antar det blev ett bättre flöde genom lådan nu när den varma luften som stiger uppåt vädras ut i toppen. Fläktarna är ställda på att varva 800 varv/min och det räcker alldeles utmärkt för att hålla ett bra klimat för datorerna. Nu är det så tyst att datorerna får konkurrens av lägenhetsventilationen och klockor som tickar. That’s the way (aha aha) I like it!

Har haft strul med nätet på sistone. Ibland har det inte funkat alls. Ibland har det funkat väldigt långsamt och endast sporadiskt har det funkat helt förträffligt. Sporadiskt är nyckelordet. Jag tänkte att Kommunicera kanske hade problem med sina switchar eller det har varit lite inkörningsproblem nu när man släpper in nya bredbandsoperatörer i nätet. Men till slut (efter flera veckors irritation) upptäckte jag att problemet kom och gick när jag var och pillade på nätverkskabeln. *Suck* Jag hade snurrat nätverkskabeln i en rulle och dragit åt ett och annat buntband för mycket så det blev reflexer eller glapp någonstans. Ny kabel - nu funkar det galant!

Det står tre datorer som surrar och lever om i vårt vardagsrum - vi har varsin arbetsdator samt en server. När jag bodde i en enrummare på historiegränd så hade jag faktiskt en hyffsad lösning på ljudproblemet. Servern var nerklockad och processorfläkten borttagen. På dess plats satte jag istället en rejäl kylfläns som jag tog från en gammal svets. Arbetsdatorn flyttade jag ut i köket och skaffade långa förlängningskablar till skärm, mus och tangentbord. Tada! Nu var det tyst när man skulle sova, sånär som på en surrande liten hårddisk.

Sedan dess har vi skaffat nya datorer som surrar än högre. Häromdagen hyrde vi bil för att uträtta några ärenden. Vi var bl.a. på Beijer bygg och sågade till några bitar MDF-skiva som skulle vara till en ljuddämpande låda (80×60x60 cm). Som ljuddämpning hade vi vanlig väggisolering. Resultatet blev väldigt bra, alla höga frekvenser från fläktar och hårddiskar är borta. Nu hör man endast ett svagt dovt ljud som inte är alls irriterande. För 300 kr fick vi tyst på alla tre datorerna. Det finns ju visserligen tysta datorlådor, hårddiskar och grafikkort men tystnad får man betala extra för och det blir ju väldigt dyrt om vi skulle byta ut allt detta i tre datorer. Dessutom tror jag definitivt att den här lösningen blir tystare. Och man får ett bord att ställa saker på. Bara en sån sak!

Det syns kanske inte så bra på bilderna men lådan är inte inskjuten helt mot väggen, det är 5 cm emellan för att varm luft ska kunna blåsas ut. Till en början blev datorerna ändå för varma när de stod i lådan. Det var uppenbarligen inte något bra luftflöde genom lådan eftersom varm luft stannade kvar. Då sågade jag upp en 1 cm glipa på lådans framsida och temperaturen sjönk från dryga 50 grader till ca 40 grader vilket är ok. Kall luft sugs in genom springan, genom datorerna och ut på baksidan. Ett tygstycke är uppsatt vid utblåset för att ytterligare reducera fläktljudet något. Min arbetsdator blev fortfarande lite väl het p.g.a. att den hade dålig fart på nätdelens fläkt. Det löstes genom att koppla in fläkten direkt på 12 volt så att den har full fart hela tiden.

Att säkerhetskopiera sina nära och kära gigabytes är en god idé om man vill leva ett långt och lyckligt liv utan att drabbas och förlora hela sin digitala identitet och historia. Hårddisken kan pajja och man kan få ett elakt virus, eller så har man fest och råkar radera alltsammans i en oönskad manöver. En olycka händer så lätt, men om man säkerhetskopierar så klarar man sig. Tack och lov behöver man inte bränna CD-R eller kopiera massa disketter längre, dessa medier var inte särskilt tillförlitliga. Men vad ska man satsa på då istället?

Min strategi för säkerhetskopiering går ut på att lindra effekten av att något av följande inträffar:

• Hårddisken går sönder.
• Ett virus infekterar filer eller raderar alltsammans.
• Lägenheten brinner upp och filerna smälter ihop med chassit.
• Jag tar bort filer som jag vid ett senare tillfälle kommer på att jag behöver.
• Information försvinner när ett befintligt dokument skrivs över med nytt innehåll.

Jag hanterar inte alla risker i dagsläget men jag ska se över detta nu. För säkerhetskopiering använder jag ett litet bashskript som heter Backup2l som i sin tur låter tar göra det mesta av jobbet. Jag har schemalagt aktivering av backup2l med cron så att säkerhetskopiering görs regelbundet av de viktigaste filerna - fotoalbum, mjukvaror, hemkataloger, hemsidor, blog, serverkonfiguration, subversion mm. Det är viktigt att det är automatiserat och sköter sig självt annars finns det risk att det inte blir av. Det kan ta flera år innan man upptäcker att vissa filer saknas eller är trasiga så jag är väldigt restriktiv och försiktig med att ta bort gamla säkerhetskopior även om det ibland är lockande när man vill frigöra lagringsutrymme. Någon form av integritetskontroll är på sin plats för att detektera trasiga filer, även på säkerhetskopian. Backup skrivs till en dedikerad hårddisk på servern så om en annan hårddisk går sönder så kan jag återställa det viktigaste innehållet från backupen.

All data är inte lika viktig. Film och musik upptar den största delen av vårat lagringsutrymme (ca 250G) men i dagsläget säkerhetskopierar jag inte detta överhuvudtaget. Den främsta anledningen är det blir för mycket slöseri med lagringsutrymme. Det är ju inte bara att man lagrar en dubblett av alla filer utan man lagrar även de filer som har tagits bort. Så t.ex. alla de filmer man tog bort för att de var dåliga eller att man inte tror man kommer se den igen kommer ändå ta massa plats på backupen. Dessutom tar det väldigt lång tid att kopiera så stora datamängder. Att kopiera 250G över nätverket (100 Mbit/s) skulle ta minst 7 timmar (250000 Mb / 10 Mb/s / 3600s). Kopiering av all data sker naturligtvis inte vid varje backuptillfälle. För att avgöra om en fil är ny så behöver backup2l endast kolla filens namn, modifieringstid, storlek, ägandeskap och rättigheter så det går ju ofta mycket snabbare. Fullständig backup görs första gången samt vid varje s.k. level 1 backup och då kommer servern gå tungt och inte kunna sköta sina andra uppgifter med särskilt bra responstid. Istället för backup så nöjer jag mig med att regelbundet autogenerera en lista över vilka filmer och musikalbum vi har, så skulle olyckan vara framme så vet vi iallafall vad vi ska ladda hem igen. Så småningom kommer det nog ändå bli aktuellt med någon RAID-konfiguration med paritetsdisk, så behöver man inte byta ut sina gamla hårddiskar lika ofta.

Det jag gör för att säkerhetskopiera data är följande:

• Backup av viktiga filer görs kl. 03 varje natt av Backup2l.
• Databaser säkerhetskopieras varje vecka. De innehåller blog, phpGroupWare och data från egenutvecklade applikationer. I dagsläget så är databasernas backup inte inkrementell, det ska fixas.
• Subversion används för versionshantering av källkod och dokument. Till skillnad mot vanlig backup väljer man i detta fall själv när säkerhetskopieringen ska ske genom att göra en commit. Man kan jämföra versioner med diff, förhandsgranska enskilda filer mm. Det är alltså mer kraftfullt än Backup2l, men samtidigt mer utrymmeskrävande och definitivt inte lika framtidskompatibelt.
• En lista över all film och musik sparas på /root/multimediaTOC och säkerhetskopieras varje dag.
• En avbild (image/ghost) görs av partitioner med operativsystem och installerade program.

Att installera Windows eller Linux går fort men att sedan installera alla program man behöver och konfigurera alla små detaljer hur operativsystemet ska fungera tar mycket lång tid. Ofta går det många veckor innan det mesta fungerar så som det gjorde tidigare. Å ena sidan så kommer man på en del nya konfigurationer och bättre lösningar när man installerar om allt från grunden, å andra sidan så är det ett oerhört slöseri med tid. För att undvika detta så kan man kopiera hela partitionerna som operativsystemen ligger på och om olyckan är framme så köper man bara en ny hårddisk och trycker dit partitionerna igen. Det kan även bli räddningen om man får ett virus som man inte lyckas bli av med. En sådan avbild av hårddisken blir en fullständig kopia varje gång för det går inte göra inkrementell backup med något av de verktyg jag har tittat på. Den här typen av backup har jag inte gjort tidigare men jag ska snart byta ut serverns hårddisk och då ska jag testa att överföra operativsystemet till den nya disken genom att göra en avbild med partimage eller dd. Fördelen med partimage är att kopian blir inte större än partitionens innehåll; med dd blir kopian lika stor som partitionens kapacitet. Fördelen med dd är att det inte bryr sig om vilket filsystem partitionen använder. Manual för dd finns här och partimage finns här. På våra arbetsdatorer har jag gjort avbild av C: där Windows XP samt alla program är installerade. Jag kommer nöja mig med att avbilda dessa partitioner när de innehåller en bra grundinstallation av de program vi vanligtvis använder, dvs väldigt sällan. Det ersätter på inget sätt den dagliga inkrementella säkerhetskopieringen.

Hårddisken som lagrar säkerhetskopiorna sitter i serverdatorn som står i samma rum som våra två arbetsdatorer. Datorerna är kopplade till varandra via nätverk och SAMBA fildelning. Risken med detta är rätt uppenbar, om en brand skulle uppstå i lägenheten kommer all data försvinna när datorerna brinner upp eller förstörs under släckningsarbetet. En säkerhetskopia behöver skyddas fysiskt så att den inte drabbas av samma faror som innehållsdiskarna; brand, inbrott, vattenskada, blixtnedslag osv. Jag är ofta inloggad på servern och skriver kommandon i terminalen. Skulle jag av någon anledning skriva “rm -r /*” när jag egentligen tänkte skriva “rm -r ./*” så skulle alltsammans raderas - det vore en punkt som skulle ta lång tid att komma över. Att diskarna är ihopkopplade via nätverk innebär dessutom att ett virus eller en saboterande hacker på liknande sätt skulle kunna radera all data. Lösningen på problemet är att ha en hårddisk offline som man regelbundet kopplar in för att göra en säkerhetskopia. Eftersom ovanstående olyckor kan hända men ändå känns ganska osannolika så kommer jag nog nöja mig med att säkerhetskopiera offline en gång per år. Det känns som en rutin som kan lyckas. Frågan är då vilket lagringsmedium man ska välja för att informationen ska bestå så länge som möjligt.

• Extern hårdisk
• Band
• Digitalminne
• CD/DVD

Av dessa alternativ förefaller Extern hårddisk vara det mest tilltalande. CD/DVD är omständligt att hålla på och bränna, de är bräckliga och kan tappa data pga repor, solljus, mögel mm. Digitalminnen är fortfarande lite väl dyra och lagrar inte mer än 32G i dagsläget, men det är troligen inte lång tid tills detta blir ett intressant alternativ. Fördelen med digitalminne är att det inte har några mekaniska delar och enligt några tillverkare jag kollat upp ska det ska bevara data i 100 år! Bitar lagras genom att trycka in ett gäng elektroner på en flytande grind. En efter en kommer dessa elektroner rymma pga läckströmmar men det går så otroligt långsamt. 100 år kanske är väl optimistiskt, men på äldre EEPROM anges retention time till minst 10 år och det är tillräckligt bra för mina behov. Man kommer ju alltid behöva allt större backup så det faller sig naturligt att man flyttar säkerhetskopian till nya medier inom en 10-års period. Att digitalminnen har ett begränsat antal skrivningar har ingen betydelse för säkerhetskopior, det rör sig om minst 500.000 skrivningar. En annan framgångsfaktor för livslång backup är ju att man fortfarande kan plugga in mediet i de nya datorer man köper och USB tror jag kommer finnas en bra tid framöver, men det vet man ju aldrig. Magnetband används ofta för backup av stora mängder data. Men band är dyrare än att lagra på hårddisk och en bra bandstation kostar en hel del så det känns inte direkt som något lockande alternativ för privatpersoner. Däremot skulle det ju kännas lite retro och fräckt!

En extern USB-ansluten hårddisk är enkel att koppla in och man får många gigabytes för pengarna. Även hårddiskar glömmer efter ett tag vad de har lagrat, s.k. “Thermal Decay”. Ju varmare disken förvaras desto snabbare kommer magnetismen tyna bort men det sker först efter många år. Jag har faktiskt inte hittat någon tillförlitlig källa eller studie som har undersökt hur länge information kan lagras men rimligen rör det sig om mer än 10 år vilket innebär att bussteknologi och lagringsutrymme är anledningar att byta upp sig långt tidigare. För att ändå försäkra mig om att bitarna inte suddas ut så ska jag kopiera över hela säkerhetskopian till en annan disk och sen tillbaka igen för att fräsha upp magnetismen var femte år. Det finns säkert även nått program som kan skriva om varje etta och nolla på plats.

Hur länge en hårddisk håller går naturligtvis inte att förutsäga och tillverkarnas specifikationer säger egentligen inte så mycket om detta. Ofta anges Mean Time Before Failure (MTBF); för våra 200G Maxtor anges MTBF 1000000 timmar, dvs 114 år. Detta betyder dock inte att disken kommer överleva mig. MTBF är ett mått på sannolikheten att hårddisken ska fela under den tidsperiod den förväntas fungera tillförlitligt. Det är inte jätteintressant för mig att veta, men tillverkarna har räknat på det där och kommit fram till att om jag hade haft tusentals Maxtordiskar så skulle den första gå sönder efter att diskarnas sammanlagda arbetstid var en miljon timmar. De flesta hårddiskar går sönder antingen strax efter man köpt dem eller efter man haft dem fem år eller längre. Men mina chassin är dammiga och ganska varma vilket drar ner livslängden på hårddiskarna. Å andra sidan är de i tjänst 24/7 vilket ger en bra konstant arbetstemperatur för lager och mekanik, detta minskar slitaget jämfört med diskar som slås på och av varje dag. De flesta hårddiskar födda under mitten av 90-talet och framåt implementerar en standard för monitorering av deras hälsa och duglighet. Denna självmonitorering kallas S.M.A.R.T. och består av ett antal indikatorer som hårddisken uppdaterar som talar om för oss när den börjar bli skruttig. Jag använder ett programpaket som heter SmartMonTools för att läsa av dessa värden, och i Windows kör jag samma program genom CygwinTools. Den viktigaste parametern är den som helt enkelt säger om hårddisken är ok eller om den bör bytas. Alla våra hårddiskar rapporterar att dom är OK! Några andra iakttagelser som jag kan göra med hjälp av indikatorerna från S.M.A.R.T. är:

Johans arbetsdator: 200G Maxtor DiamondMax 10, 6L200P0.
Resultat från körning av SmartMonTools.

• 746 dagar uptime.
• Reallocated Sector Count: 79. Dåliga sektorer har påträffats och flyttats. Detta leder till försämrad prestanda.
• Current Pending Sectors: 11. Problem att läsa dessa sektorer. De flyttas om problemen kvarstår vid skrivningar.
• Reallocated Event Count: 1. Försök har gjorts att flytta data från dåliga sektorer till reservarean.
• SMART Self-test har misslyckats pga “read failure”.

Den här hårddisken verkar alltså inte helt frisk. Det är inget jag har märkt av själv men uppenbarligen så går vissa sektorer inte längre läsa och viss data har gått förlorad. Även Loggboken (EventLog) rapporterar att hårddisken har strulat - “Drivrutinen hittade ett styrenhetsfel på \Device\Harddisk4\D”. Jag gjorde en “Diskkontroll” i Windows och valde optionen “Sök efter skadade sektorer och försök reparera dem” men det verkar inte ha hjälpt. Så varför har disken strulat? Är det ett mekaniskt fel? Beror det av strömavbrott eller att operativsystemet har krashat? Efterssom den bara är drygt 2 år gammal så tänker jag ge den en chans till. Jag ska formatera om den och scanna hela dess yta med något diagnostikprogram. Om S.M.A.R.T rapporterar nya problem efter detta så åker den i soporna.

Hannas arbetsdator: 200G Maxtor DiamondMax 10, 6L200P0.
Resultat från körning av SmartMonTools.

• 855 dagar uptime (drygt 2 år).
• Frisk som en nötkärna!

Server operativsystem: 20G IBM Deskstar, IBM-DPTA-372050.
Resultat från körning av SmartMonTools.

• 1559 dagar uptime (drygt 4 år).
• Reallocated Sector Count: 1042. Många dåliga sektorer har påträffats och flyttats. Ett varningstecken!
• Reallocated Event Count: 348. Många försök har gjorts att flytta data från dåliga sektorer till reservarean.

Den här hårddisken har gått en bra sträcka och stött på en hel del dåliga sektorer på vägen. Det som är positivt är att den har lyckats flyttat sektorerna till reservarean och har inga “Pending Sectors”. SMART Self-test genomfördes dessutom utan några fel. Det finns dessvärre endast 300 reservsektorer kvar och när de tar slut kan inte hårddisken längre hantera de fel som uppstår. Den bör alltså bytas ut ganska snart, åtminstone inom ett år.

Server multimediadisk: 200G Maxtor DiamondMax 10, 6L200P0.
Resultat från körning av SmartMonTools.

• 667 dagar uptime (knappt 2 år).
• Frisk som en nötkärna!

Genom att hålla ett öga på S.M.A.R.T. status så kan man alltså konstatera att två av hårddiskarna inte längre är att lita på. Denna information är ju särskilt viktigt att veta om hårddisken man gör backup på så att den inte har några problem att läsa och skriva.

Ja, detta inlägg blev ett långt utlägg om något som känns väldigt angeläget. Det räcker inte med att byta hårddisk med jämna mellanrum eller när den börjar klicka oroväckande. Om man ska undvika att förlora hela sin digitala historia (förr eller senare) så gäller det att man har en strategi för säkerhetskopiering och dessutom testar med jämna mellanrum att det verkligen går att återskapa data som det är tänkt från säkerhetskopian. Det finns företag som erbjuder lagringsutrymme online t.ex. Diino men det känns säkrare att sköta det själv. Då slipper man långsamma internetförbindelser och begränsningar i lagringsutrymme, och vad är sannolikheten att företaget ska finnas kvar om 10 år? När jag sökt information kring säkerhetskopiering har jag snubblat över en del intressanta artiklar. Här är några länkar:

Om backup (Wikipedia).
Om hårddiskar (Wikipedia).
Om S.M.A.R.T. (Wikipedia).
Rutiner för säkerhetskopiering.
Failure Trends in a Large Disk Drive Population.
Disk failures in the real world.

Det är torsdag morgon och klockan visar 5:30. Jag går upp, äter frukostflingor med fil och tar en taxi, flyg och taxi igen till Kista Science Tower för att gå på konferensen Mobile Future. Vi är tre kollegor från jobbet som är där för att lära oss lite om vad framtiden lovar om mobiltelefonen och de mobila tjänsterna. Föredragshållarna är tekniska direktörer och andra höjdare från mobilbranschen så mina förväntningarna är höga att detta ska bli en lärorik dag. Nu blev det väl inte riktigt så fantastiskt som jag hade hoppats, arrangörerna gav ett ganska oerfaret intryck och visionärerna var återhållsamma med sina profetior. Däremot fick jag mig en tankeställare på många punkter som jag inte hade reflekterat över tidigare.

Så vad är då nytt och hett och vad “ligger i pipen” som många av föredragshållarna skulle välja att uttrycka sig (de flesta snackade som tonåringar med svengelska som modersmål). Överföringshastigheten i mobilnäten fortsätter att öka, såklart. 2015 kan vi ha hastigheter runt 100 mbit/s till telefonen vilket innebär att multimedia med fördel kan ligga online istället för att man lagrar den lokalt på olika enheter. Då slipper man hålla på och synka innehåll mellan datorn och mobiltelefonen utan kan lyssna varsomhelst och närsomhelst genom att strömma multimedia direkt till mottagande enhet. En annan fördel är att allt som lagras online överlever din hemdators nästa hårddiskhaveri. Frågan blir då var man väljer att ha sin spellista i framtiden? Jag köper ingen film eller musik utan laddar det mesta från fildelningsnätverken det kan jag erkänna. Men här har innehållsleverantörerna en chans att locka mig känner jag. Tanken på att kunna komma åt min film och musik oavsett om jag är hemma, på jobbet, på gymet eller hos någon vän är lockande. Det innebär ett mervärde som jag kan tänka mig att betala för. Men dom får se till att bygga något riktigt bra, annars sätter jag upp min egen strömmande server hemma och fixar säkerhetskopieringen själv.

Mobiltelefonerna blir dessutom allt snabbare. Någon av talarna hade analyserat Moore’s lag och kommit fram till att 2011 kan lurarna vara lika snabba som dagens hemdatorer. Om fyra år ligger ju transistorerna fyra gånger tätare i processorer och minnen så en telefon som tickar på med 2 GHz blir inte så mycket varmare eller drar mer ström än de på 500 MHz gör idag. Med tanke på hur slött Windows Mobile 5.0 flyter på min handdator så ser jag fram emot detta. Men att processorer blir snabbare och bandbredden ökar är väl inte direkt som en vision, det är bara naturligt. Flaskhalsen är ju batteriet, där går utvecklingen mer långsamt även om det naturligtvis görs framsteg även där och energitätheten ökar för varje år. På denna sida finns det en hel del om batteriutvecklingens historia. Så småningom kanske mobilen drivs av en bränlecell, det blir spännande att se hur det funkar och om det blir ett hopp framåt i utvecklingen mot bättre batteritid.

Att utveckla mobilapplikationer är rätt enkelt. Dessvärre kräver det stora resurser om man vill nå ut till så många slutanvändare som möjligt - ett megaproblem för entreprenörer och små företag! Till att börja med så finns det en mängd olika operativsystem på mobilerna: Symbian OS är störst men det finns ju även Windows Mobile, Palm OS, Windows CE, Embedded Linux med flera andra och varje OS finns naturligtvis i olika versioner. Olika mobiler har dessutom olika menysystem och hårdvara som man endast kan närma sig genom att sätta sig in i varje specifik telefons SDK. Vill man göra det lätt för sig så kör man programmet i en virtuell maskin som Java eller .Net eller så utformar man tjänsten som en webbsida. Men vill man ha en nära koppling till mobilen och utnyttja dess redan begränsade prestanda på bästa sätt så har man mycket jobb framför sig att sätta sig in i olika bibliotek. När man slutligen har byggt sitt program för alla tänkbara mobiltelefoner så återstår ett sista gigantiskt problem - att övertyga operatörerna att förinstallera just ditt program på deras telefoner. Och även om de gör det så blir det långa ledtider och svårt att rulla ut nya versioner. Användare kan förstås även ladda ner ditt program direkt från webben men det är ju inte så man når den stora massan av mobilanvändare. Jag testade en IPhone häromdagen och den hade ett smidigt sätt att installera nya applikationer. Man valde kategori och kunde läsa en kort beskrivning av varje program, med ytterligare ett klick så laddades applikationen hem från portalen och installerades. Mer sånt i framtidens mobiltelefoner! På konferensen så pratade man om tre nya plattformar som ska göra utveckling för mobiltelefoner enklare så att samma tjänst kan utvecklas oavsett operatör och terminal - Googles Android OS, Nokias OVI och Telenors MobilStart.

Jag var tidigt ute att testa Telias WAP-tjänster när de lanserades, jag tror det var 1999. Mobilen skulle bli en liten dataterminal och koppla upp mig till interaktiva tjänster och det lät så lovande. WAP var bryggan mellan mobilen och webben. Men ack en sådan flopp det blev! För det första fanns inte GPRS på den tiden och dataöverföring via GSM gick så smärtsamt långsamt. Det gick ju nästan snabbare att cykla till närmaste bibliotek för att slå upp ett telefonnummer än att använda Telias “smarta” WAP-tjänster för nummeruppslagning. Med en annan tjänst kunde jag hitta lokal information som t.ex. vilka biografer eller pizzerior som fanns i min närhet - en klassiker för alla dem som ständigt är på resande fot! Visst kändes dessa tjänster som ett logiskt steg i utvecklingen; med mobilen är man i rörelse på väg någonstans och tjänsteutvecklarna kunde utnyttja att det faktum att mobilens kommunikation med basstationerna röjer din ungefärliga position. Men ändå, hur många behöver en sådan tjänst och hur kul är det egentligen!? Kanske kan det slå idag med snabba uppkopplingar, GPS och grafiskt rikare terminaler som kan visa kartor direkt, men 1999 - nej tack! Segheten, det lilla formatet och en uppkopplingstid på 30 sekunder gjorde att tjänsterna bara var frustrerande oanvändbara. När jag nu var på konferens om framtidens mobila tjänster 8 år senare så var det inte utan att jag fick lite WAP-ångest flashback när jag hörde en av talarna berätta om följande tjänst som använder mobilens GPS. Föreställ dig själv närma dig ett köpcentra som du aldrig varit på förut och du känner dig vilsen. Vore det inte fantastiskt om du med bara några enkla knapptryckningar på mobilen kunde få fram en översiktskarta över köpcentrats olika affärer? Men vänta lite här nu, har inte alla köpcentra en stor översiktskarta både vid entren och ofta även på varje våningsplan? Inte en chans att det kan bli smidigare i mobilen på dess lilla miniatyrskärm. GPS funkar ju dessutom inte inomhus så jag antar att man ska stå ute i regnet och T9:a in sina sökkriterier. D’oh!

Jag tror verkligen att mobila tjänster kommer ta fart och bli otroligt häftiga inom kort. Gränserna mellan mobilt och fast internet kommer att suddas ut. Nu finns de tekniska förutsättningarna för att göra responsiva interaktiva tjänster med användarvänliga gränssnitt. Vad det blir för tjänster kan man ju bara gissa sig till, ingen av talarna på konferensen ville egentligen säga så mycket om detta. MSN i mobilen är ju kul så man kan chatta varsomhelst men det känns inte särskilt nytt. Jag har ICQ i min mobil och det funkar bra när jag är i fältet av ett WLAN, med GPRS blir det lite väl slött. Troligen blir det helt andra tjänster som slår, tjänster som byggs direkt för mobilen snarare än översättas från datorvärlden. Det talades om mobilen som betalningsautomat, premium SMS, telematik, hemsjukvård, rena skypemobiler, mobil tv och mycket annat. Den som lever får se vad som egentligen blir vår mobila vardag i framtiden. Ingen hade väl kunnat gissa att ringsignaler skulle bli en sån hit bland ungdomar att de skulle betala för att ladda ner dem. Det är väl kanske inte konstigare än att samla på fotbollsbilder som jag själv gjorde när jag var ung men det måste väl ändå vara i brist på annat som man köper sånt, en mobil går ju göra så mycket roligare saker med! Här är en utveckling som jag vill se av mobilen framöver:

• Bättre skärmar - i form av glasögon, utrullbara läsplattor eller miniprojektor.
• Fler kopplingar till vardagstingen - RFID, QR, mikrobetalningar mm.
• Intressanta tjänster - karttjänster och geotagging, sökfunktioner, musik och ljudböcker, TV.
• Bättre bastjänster - t.ex. smidigare att skicka bilder och video, även under pågående samtal.

Jag har alltid tyckt att värdekedjan för mobila tjänster har varit lite förvirrande. När jag köpte min första mobil undrade jag vad en operatör egentligen var för något. Ordet gav en mental bild av 50-talets operatörer som satt och kopplade samtal med teleproppar i telefonväxeln. En mobiloperatör är något helt annat. Vissa företag försöker hålla sig till den delen av värdekedjan som handlar om att koppla telefonsamtal och skicka data, andra operatörer är lite överallt. När internet, musik, film och tv kom till mobilen blev det genast krångligare. Nu vill även innehållsleverantörer, tjänsteleverantörer och aggregatörer (t.ex. tevebolag) vara med och slåss om de ca 3 miljarder mobilanvändarna. Att det saknas fungerande affärsmodeller på en sån komplex spelplan säger väl nästan sig självt. Varje år säljs det ungefär en miljard mobiltelefoner så tillverkarna borde åtminstone ha sitt på det torra.

I konferensen ingick lunch och den var fantastiskt god med bl.a. lax, himmelsk sås och små delikata potatisar. När konferensen var slut gick vi en stund på mässan och drack ett glas champagne och sen bar det hemåt igen mot kallare trakter.

Min arbetsdator började få några år på nacken så jag köpte en bättre och nu står thunderbirden som server istället. Det blev en Sempron 3100+, MSI K8T800 moderkort och 512M DDR. Så den senaste veckan har jag inte gjort mycket annat än installera om servern och arbetsdatorn.

På servern installerade jag bl.a. apache och moduler för ssl php perl ssi, courier imap-server och squirrelmail webmail, samba, viewcvs, postgresql. Det var en del trixande för att få allt att fungera på hemsidan igen när jag gick från apache 1.3 till apache 2.0.54. Installerat och tweakat brandväggen gjorde jag också. SSL och certifikat används nu för både webservern och IMAP-servern.

På arbetsdatorn installerade jag diverse program som Visual Studio, X-Win32, MCAfee antivirus, Spybot, Illustrator cs, Photoshop cs, Matlab, Tweak-UI, WinCVS, ny Media Player och codecs, Office 2003, DC++ och annat man kan behöva. Hittade även IMAP-notify som kollar brevlådan.