Skoene et al memoria

Under sommarens långledighet har jag äntligen haft tid att läsa lite böcker. Det blev lite poesi av Bob Hanson och Fredrik Lindström, Tradingguiden - en bok om börsen och aktieaffärer , Vår tids rädsla för allvar - om filmskapande av Roy Andersson, Bokhandlaren i Kabul samt Två nötcreme och en moviebox som jag skrivit om tidigare. Men så läste jag även två böcker som båda berör ett kärt diskussionsämne dessa dagar - klimatet och vår miljö.

Boken 100 sätt att rädda världen var en liten vägledning om vad man ska tänka på för att minska belastningen på miljön. En intressant sak var att många av förändringarna i ens liv inte ens behöver vara några uppoffringar, det handlar bara om kunskap. T.ex. att svenskarnas årskonsumption av buteljerat vatten kräver tiotusen långtradartransporter som spyr ut 100 000 ton koldioxid varje år. Flaskvatten är rätt onödigt när man tänker på det. Kunskap! En annan onödig konsumption är mjällschampo. Under 2003 användes tio ton giftig zinkpyrition i svenskt mjällschampo, trots att de flesta som tror sig ha mjäll (orsakad av jästsvampen malassezia) bara lider av torr hårbotten. Meteorologernas väderbok var en väldigt trevlig bok fullproppad med illustrationer som beskriver vädrets fysikaliska orsaker och hur väderprognoserna blir till. Den handlar även om de klimatförändringar vi har upplevt under slutet av 1900-talet och hur koldioxidutsläppen leder till ökad växthuseffekt. Budskapet i slutet är ungefär detsamma som i Al Gores fantastiska film an inconvenient truth - Klimatforskarna är eniga, den påverkan vi ser i klimatet med ökad temperatur och allt vad det för med sig beror till stor del av mänskliga aktiviteter. Den debatten är avgjord sedan åtskilliga år. Det köper jag.

Det är inte bara klimatet vi har att oroa oss för. Vår livsstil och konsumption kräver mer resurser än vad som finns på detta jordklot. Djurbestånd minskar i antal och arter dör ut. Jag gjorde en test på Klimatsmartcommunity.net för att se hur mycket jag själv belastar miljön och resultatet blev att det skulle krävas 2.2 jordklot om alla levde som jag gör. Jag är inte det minsta förvånad, men man får sig en tankeställare. Då har jag och Hanna ändå gjort en del saker redan för att värna om miljön bl.a.

• Vi cyklar och åker kollektivt, vi har valt att inte köpa någon bil.
• Bor i lägenhet som värms upp av fjärrvärme som till största delen är förnyelsebar energi.
• Äter ganska ofta vegetariskt käk. Nötboskap genererar mer växthusgaser än vad transportsektorn gör.
• Vi har avsagt oss telefonkatalogen och sagt nej till reklam. Detta reducerar onödig pappersförbrukning.
• Vi köper kvalité istället för billig skit som måste bytas inom några år. Jag hatar slit och slängprylar!
• Återvinner papper, större metallföremål och periodvis även plast. Batterier slängs i holken.
• Köper en del kravmärkta livsmedel, oftast skiljer det ju knappt nått i pris nuförtiden.

Inget av ovanstående är direkt någon uppoffring, det mesta har vi valt av praktiska skäl och för att det är det vi vill göra. För att det är bekvämt så. Men det räcker som sagt inte i längden, 2.2 jordklot är inte hållbart. Frågan är på vilket sätt som jag belastar miljön mest? Man vill ju börja i rätt ända och inte lägga energi på sådant som i princip inte gör någon skillnad. Om jag skulle rangordna mina miljöskurkaktiga beteenden så gissar jag att det blir nått i den här stilen…

Top-5 Största miljöfaktorerna:

1. Påverkar inte politikerna i någon betydelsefull utsträckning.
2. Konsumerar för mycket kött och fisk.
3. Flyger för mycket. Senaste året har varit katastrofalt!
4. För liten andel lokalproducerade livsmedel.
5. Producerar mycket sopor som jag inte källsorterar så noga.

Flygresorna är en sån där bekvämlighetsfråga. Det är ju svårt att ta sig till Thailand på något annat sätt, och jag vill dit. Att ta tåget till Grekland hade varit möjligt, det hade visserligen blivit dyrare och några dagar hade försvunnit i resande men allright. Men många resor kors och tvärs Sverige, i jobb och privat, kunde ha gjorts med tåg istället för flyg. Att jag valde flyget beror på att tåget tar så lång tid och jag sover inget vidare på natt-tåget. De andra klimatlasterna har jag egentligen inga ursäkter för, där ska jag förändra mig och bli bättre. Vad gäller flygandet så kan man ju alltid klimatkompensera sina resor.

Det finns vissa andra saker jag visserligen skulle kunna ändra på, men som jag tror har en obetydlig effekt. Elförbrukningen är en sån sak. Vi har tre datorer, Xbox, förstärkare mm som står och surrar dygnet runt och vi är väldigt slarviga med att släcka lampor när vi går hemifrån. Men så länge elen kommer från vattenkraft och kärnkraft så tycker jag inte det känns så viktigt. Vi kommer minska förbrukningen den dag vi börjar betala för elen. Vi har även varmt i lägenheten (ca 22 grader året om) och vi duschar ofta och länge. Samma där, fjärrvärme! Det är väl inte så farligt. Eller? Kanske är det så att allt vi gör spelar roll. Och kanske spelade det precis lika stor roll för tidigare generationer fast det bara har fallit i glömska. 50% av jordens landyta har förändrats i väsentlig grad av människan. Hur skulle det ha kunnat ske utan att folk har funderat på om det verkligen är rätt sätt att leva på? Man får väl göra vad man kan och orkar med, det tänkte nog de också. Det är väl det minsta man kan göra. Det ska leva människor här efter oss. Och efter dem. Men kanske behöver det ske lite snabbare, det där att växla ner och ta mer hänsyn. Det är ju svårt att veta sådär på rak arm, men det är en känsla jag har. På 30 år har vi blivit så bra att bygga hus att de drar hälften så mycket energi. Husen har samtidigt blivit så mycket större att vi inte har tjänat något alls. Detsamma med bilar, man kan tro att det går åt rätt håll med minskad bränsleåtgång, förnyelsebara bränslen och hybridbilar men istället kör vi desto mer. Plus minus noll! Men enligt någon måttskala (kommersialismens?) så har vi höjt vår standard. Det är ju inte precis att jag kan tänka mig att bo i ett tält ute i skogen för att minimera mitt fotavtryck här på jorden. Jag tycker ju tom att tåget är för besvärligt. Förhoppningsvis leder dagens miljörörelse till att vi omvärderar denna måttskala. En miljörevolution som får oss att sätta måttskalan i skruvstädet, drämma till den med släggan och kasta frätande syra på den!

Att tämja energikällor som kol och olja har varit vägen till välfärd för oss, men samtidigt vägen till stora maskiner som kan schakta, skövla, röja och ploga. Det problemet löser man inte genom att byta ut oljan mot förnyelsebar energi. Lösningen är minskad konsumption av sådant som skadar miljön. Det som behövs är tydliga politiska beslut. Det måste bli billigare med tåg än flyg, miljövänliga transporter och miljösmarta hus. Jag skulle t.ex. föredra att klimatkompensationen för flygresan var inräknad i priset. Ett politiskt beslut skulle kunna ändra detta. Det viktigaste vi kan göra för miljön är att berätta för politikerna att vi tycker det är en viktig fråga och att vi tar klimatförändringen på allvar. Det finns olika sätt. Och förhoppningsvis kommer den dagen då alla jordens medborgare kan dra nytta av den kunskap och de effektiviseringar som vi har kommit fram till i vår del av världen.

Om jordens befolkning stabiliseras på 9 miljarder så kommer vi i ännu större utsträckning behöva ändra våra värderingar för planeten ska räcka åt alla. Om alla skulle ha det precis lika bra, hur bra skulle vi ha det då? Är det möjligt? Jag hoppas det!

Här finns lite bra miljösidor där man kan läsa mer:

SVT:s program Planeten, väldigt upplysande!
Tips om förändringar man kan göra för miljön.
Ännu fler tips
Klimatsmart (WWF, TV4)
Naturskyddsföreningen
Naturvårdsverket

En mycket lättsam och rolig bok som jag lyssnade på under greklandsresan. Två nötcreme och en moviebox : hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige, den titeln säger väl allt! Filip (75:a) och Fredrik (73:a) var småstadsbor från samma generation som jag och kanske just därför var det en riktig nostalgitripp att höra dessa tillbakablickar om första fyllan, språkresan till england, skolkatalogen, falskleg, pubishår, en röst i natten och twin peaks, lördagsgodis med fruktcocktail och hemmagjord kolasås, frisyrer och muskelbyggande, coola gänget i rökrutan, busringningar och heta linjen och mycket annat.

Deras första möte med Commondore 64 sammanfattar de såhär:

10 Print “Kuk”
20 Goto 10
Run

Mitt betyg av boken blir 4 huttar Kitron av 5 möjliga. Hög igenkänningsfaktor och jag skrattade massor. Man ska nog gärna lyssna på ljudboken istället för att läsa boken, dels för att höra Filip och Fredriks galna pladder, dels för att vissa av utläggningarna på ljudboken inte finns i boktryck.

Naturen är grön och semestern så skön och då har jag ro att läsa min bok. Den här boken om bokhandlaren har jag länge tänkt att läsa för att få lite förståelse och inblick i livet i Afghanistan. Ett liv som jag inte vet mycket om. Det är mest på nyheterna man har hört om talibaner och islam och ofattbara självmordsattentat, men det finns ju även en vardag och familjeliv och det är det som boken handlar om. Våren 2002, efter talibanernas fall, stannar journalisten Åsne Seierstad kvar i Kabul för att bo hos en afghansk familj, Sultan Khans familj. Familjen är stor, sultanen bor med sin mor, systrar, söner och sina två fruar. Under fyra månader lever Åsne under deras tak och på deras villkor. Hennes dagar är som familjens dagar. Hon berättar i boken att hon sällan har varit så arg på någon som familjen Khan - provocerad av männens sätt att behandla kvinnorna. Männens överlägsenhet ifrågasattes aldrig, kvinnor har mindre hjärna och kan inte tänka klart. I boken är Åsne osynlig, hon berättar om familjen i romanform med ett rakt och enkelt språk. Berättelsen är mycket intressant.

Det är mycket jag funderar över när jag läser boken. Bl.a. hur litet handlingsutrymme de fattiga och framför allt kvinnorna har i Afghanistan. Kvinnan ska gifta sig inom släkten med någon som föräldrarna har valt ut. Hon förväntas inte ha någon åsikt om sin blivande man, tyst och fin och stirra rakt fram in i väggen. Kärlek har ingen plats i detta samhälle. Hon får en försörjare och familjen får pengar och saker till hushållet. För en fattig familj är det en god affär, inget man tackar nej till. I Sverige får vi lära oss att tänka själva och stå för våra åsikter. I Afghanistan kan sådana ställningstaganden få dig utslängd ur huset där du bor och dina släktingar slutar prata med dig. Hedersmord förekommer. Det finns förstås lyckliga slut även där. En del kvinnor har fått det bättre på senare år, särskilt i städerna. Fler går i skolan och syns i arbetslivet. Men fortfarande lever många instängda, familjerna förbjuder dem att studera, arbeta eller ens visa sig utomhus utan burka. Jag känner verkligen att jag är glad att jag inte bor där och jag är glad att jag slipper islam. Jag är tämligen ateist och glad att slippa alla typer av religiösa fundamentalister. Islam har dock 1.8 miljarder anhängare och det skulle ju kännas oerhört trångsynt av mig att ta avstånd från alla dessa människor och deras åsikter. Det gör jag förstås inte, jag förstår att jag inte förstår, dem. Hur många av dem är bokstavstrogna och hur många är som jag - kulturellt religiösa på sin höjd? Ingen aning. Finns det plats för gamla böcker i ett modernt samhälle? Ingen aning. Jag läste poesi under greklandsresan, det är också ett sätt för själen att finna nya platser.

Mitt betyg av boken blir 5 av 7 möjliga på min 3-bitars binära skala från 0-7. Boken är intressant utan att vara sensationell. Den har inget direkt klimax och det gillar jag, ingen slutkläm; livet går vidare. Baserad på verkliga människor, möten och samtal. Den belyser Afghanistans historia, religionen, talibanerna och framförallt kvinnornas situation. Bokens huvudperson, bokhandlaren, framstår som en riktig skitstövel. Bokhandlaren blev kränkt av boken och har stämt Åsne.

Jag läser inte mycket skönlitteratur, det ska sägas, så jag rycks med och fänglas lite extra mycket just för att det är en bok jag läser. Ungefär som första gången man gick på teater eller musikal, det var lätt att förtrollas. Film har jag sett alldeles för mycket; formen, mönstren och berättartekniken, allt är bekant. Det krävs helt enkelt att filmen är riktigt bra eller riktigt annorlunda för att jag ska fängslas och gå in i filmen sådär så att man glömmer allt annat, det är synd för det är härligt att bli uppslukad. Boken jag läste handlar om en flicka som är genetiskt designad för att matcha sin syster som har en ovanlig typ av leukemi. När Anna föds tar man blod från hennes navelsträng och ger till den sjuka systern. Systern överlever men livet fram till tonåren är endast möjligt därför att Anna flera gånger donerar sina lymfocyter, granulocyter och benmärg till henne. Boken handlar om donatorn som lever sitt liv som en reservdel till sin syster och som egentligen aldrig har haft självbestämmande över sin egen kropp och hälsa. Hon har satts i denna situation av sina föräldrar för att de vill rädda sitt andra barn och hon känner förstås att hon måste göra detta för sin syster. Men var drar man gränsen för vilka risker donatorn får utsättas för för att rädda det andra barnet? Det är en mycket aktuell fråga som Socialstyrelsen nyligen tog ställning till när man beviljade tre familjer att gentesta provrörsbefruktade embryon. Det var i juli förra året som en ny lag trädde i kraft som gör detta möjligt, alltså att i vissa specifika fall använda tekniken som kallas PGH/HLA. Man kan läsa om detta på DN och se ett TV-reportage på SVT. Det känns bra att man kan rädda ett barn med den här tekniken men jag förstår samtidigt hur svårt det måste vara att dra gränsen när man ska låta bli.

Mitt betyg av boken blir 5 av 7 möjliga på min 3-bitars binära skala från 0-7. Att ämnet är intressant är ett plus för den som läser boken men väl knappast något man kan kreditera författaren så mycket, men den var mycket lättläst och meningsfull. En bok som fick mig att tänka på sånt jag aldrig funderat på tidigare och det var precis det jag var ute efter. En bok som gör mig tacksam för varje dag av mitt liv som jag har fått leva utan sjukdom och stort lidande för mig och mina närmaste. Man ska inte ta livet för givet.