Skoene et al memoria

Under studietiden på datavetenskap var det som värst, med kosten alltså. Det var faktiskt rätt illa. Kvällsmat åt jag vanligtvis någon gång efter 22 och den bestod av så många ostmackor som jag orkade trycka i mig. Jag hade fått för mig att jag sov bättre om jag nyligen hade ätit. Det verkade rimligt eftersom man får matkoma när man äter och så behöver man inte vakna tidigt på morgonen av att man känner sig hungrig. Visst är det kul med sådana där saker som man bara får för sig och sedan håller fast vid. Frukosten bestod även den av några mackor, men eftersom jag ofta gick upp en halvtimma innan skolan började så fick jag lov att slänga i mig mackorna och tugga med dubbel hastighet. Till lunch och middag blev det i de allra flesta fall pasta med ketchup och ibland varierade jag med lite nudlar istället. Kebab förekom ganska frekvent i samband med studiebidragets utbetalning, endast då kunde man kosta på sig en sådan festmåltid. Kebaben var förmodligen oerhört nyttig jämfört med det andra jag åt och förhindrade omedelbar näringsbrist. Ett tag var jag helt såld på risifrutti och åt det ett par gånger varje dag som mellanmål. Var det något som skulle ha fastnat i strupen så skulle det med all säkerhet sköljas ner ganska snart av den 1.5 liters Colan som jag sippade i mig regelbundet. Ooohh jag ryser när jag tänker på all Cola jag drack. Som tur var så tränade jag åtminstone sporadiskt även på den tiden. Men när jag tränade så körde jag ofta väldigt hårt. Nu i efterhand så tycker jag synd om mitt stackars hjärta som säkert fick både plack pga den värdelösa maten och förtjockade hjärtväggar pga överdrivet hård träning med puls 180-200. Noll koll och massa håll.

Numera äter jag varierat och på bra tider. Varje dag börjar med fil och flingor, så där får jag i mig kalcium och kostfiber som är så viktigt. Sista målet äts vanligtvis före kl. 18, därefter blir det bara frukt. Hanna har bra fantasi när det gäller matlagningen så vi brukar variera oss ganska mycket och lagar faktiskt en hel del vegetariskt med bönor, kikärter, coscos, bulgur och sånt. Ja, jag skulle vilja påstå att vi äter ganska nyttigt numera. Det enda är väl att portionerna är lite onödigt stora, man behöver ju inte så mycket energi som vi människor trycker i oss nuförtiden. Men det är ju så gott! Nyligen började vi fundera på det här med Omega-3 och hur man ska få i sig det. Omega-3 är livsnödvändiga fettsyror som inte kroppen själv kan bilda. Man har ju hört och läst att det ska vara bra, framför allt för att skydda oss mot hjärt- och kärlsjukdomar genom att blodet får bättre konsistens. Sen tror man att det är bra för en hel del andra funktioner också som går att läsa om på Wikipedia och Livsmedelsverket. Fet fisk innehåller Omega-3. Dessvärre äter vi inte fisk så ofta. Men så läste vi att linfröolja innehåller massor av Omega-3, över 50%. Så numera får jag i mig det dagliga behovet på morgonen när jag huttar en tesked linfröolja, och jag tycker faktiskt det är rätt gott!

När jag funderade på olyckor som jag varit med på så mindes jag en hel del händelser som har satt sina ärr på samtliga av mina extremiteter. Huvud, händer, armbågar, knän och fötter, alla har de fått sin beskärda del av bindväv men jag har faktiskt varit lyckligt lottad och aldrig skadat mig särskilt allvarligt, många gånger kunde det ha slutat betydligt sämre. När jag var hos naprapaten för några år sedan berättade han att jag har bindväv längst ryggen, kanske är det den som har fått ta allra mest stryk.

När vi var små brukade vi leka i ett sandtag som heter Råda Sand. Ibland sprang vi allt vad vi kunde från toppen på sandhögen och hoppade ner längs slänten. En gång pajjade jag foten när vi hoppade ner för en sandslänt där det råkade ligga en stor sten i vägen, jag hade problem med fotleden flera år efter det. En gång krashade jag med motokrossen när jag skulle flyga på ett hopp men fick fel balans så jag landade på framhjulet, vill minnas att det inte var alls skönt för ryggen. En gång körde jag in i ett träd med krossen. En gång körde jag omkull med min 125cc motorcykel när jag var ute och körde på en 70-väg på vintern. När vi var på klassresa i Hagfors under gymnasiet åkte jag snowboard för första gången, det var kul men jag slog mig blå och gul och råkade dessutom slå i bakhuvudet i en isig backe när jag var bakfull. En gång cyklade jag in i en bil när jag inte såg mig för. En gång blev jag påkörd av en moped i full fart, som tur var träffade den bakdelen på min cykel. En gång ramlade Hanna och jag i liften i Bygdsiljum. Det är i princip inte möjligt att ramla och slå sig i den liften men vi lyckades pricka av det enda branta stället och tumlade ner där baklänges längs en brant och stoppades på det mest olyckliga sätt av min ryggrad mot ett träd. Det var ingen höjdare för ryggen. Otaliga är de gånger man ramlat på cykeln när man var liten, jag älskade att cykla hela tiden överallt. En gång gick det lite väl fort så jag for rakt in i en stor häck med nyponbuskar och fick massa taggar i mig. En gång slant jag olyckligt på cykeln och slog i gollorna, aaaoooo!!! En gång fick jag hjärnskakning när en galning slog mig rakt på ögat. Jag kräktes och ögat svullnade igen så jag inte kunde öppna det. Jag vill minnas att jag fått hjärnskakning en gång när jag var liten också men minns inte vad som hände. En gång fick jag en penna i handen när jag slog handen mot en skolbänk och en kompis fick för sig att sätta fram en blyertspenna. En gång krashade jag med motokrossen så att mitt finger klämdes mellan styret och bromshantaget, det gjorde jääävligt ont man har så bra med känsel i fingrarna. En gång smällde nån igen bildörren på mitt finger. En gång ramlade jag på svanskotan och hade ont i svansen flera månader efter det. Den hade man för övrigt väldigt ofta ont i under den period vi åkte massa rollerblades och skateboard på rampen, och handlederna fick naturligtvis också ta en del stryk. En gång fick jag 220 volt i mig när jag pillade i brödrosten med en gaffel. En annan gång fick jag 220 volt i mig när jag skulle laga en trasig CD-spelare. En gång drog jag sönder ledbanden i pekfingern under en fingerkrok. En gång brände jag bort ögonbrynet och en del av min page när jag kokade raketkrut som fattade eld. Jag hade väldans tur att jag inte fick brinnande krut in i ögat. En gång sågade jag mig i handen och en annan gång skar jag mig rejält i handen när jag rensade fisk. En gång fick jag ett brännbollsträ i pannan efter att Andreas hade tappat det och det hade studsat på Henriks öra. En gång fick jag en spik i foten när vi hoppade på en hängbro med en planka som låg upp och ned. En gång trampade jag på en trasig glasflaska när vi badade, det tog flera år att läka av någon underlig anledning. En gång blev jag biten av en gädda när jag försökte få ut mitt fiskedrag. En gång var jag onykter och arg och slog handen i en lyktstople, hade ont i handen lång tid efter det. När vi var små klättrade vi ofta i träd. En gång slant jag med fötterna när vi var uppe i en väldigt hög gran men jag lyckades hålla mig kvar i bara armarna - möjligen ett av min barndoms farligaste ögonblick. En gång ramlade jag på mountainbiken när jag hoppade och framgaffeln gick av. En gång tappade jag något tungt på stortån så att nageln föll av efter ett tag. Och en gång slickade jag på en lyktstolpe när det var vinter. Mina föräldrar sa alltid att man skulle smaka på allt innan man bestämde sig för att man inte tyckte det var gott.

Det fanns en tid då födelsedagarna verkligen betydde avancemang i livet. Låt gå för att jag tjuvstartade lite med moppen och körde innan jag var 15 men att fylla 16 var en stor grej för då får man köra lätt MC. Jag skaffade en Honda TZR och en Honda CB Twin samt även en Yamaha Kawasaki KX motocross. Skinnpaj, hårdrock och fullt ös på alla växlar, det är underbart att tänka tillbaka på hur tuff man var, eller åtminstone kände sig. Odödlig absolut. Gjorde mycket dumt absolut. Drack Absolut. Att fylla 18 var också stort. Bilkörkortet kvitterades ut snarast möjligt och jag köpte en skruttbil som jag hade mycket roligt med. Min mor har glömt bort hur roligt det var men jag minns. Sen fyller man 20 och får gå till Systemet, jag gör inte vågen men det är ju alltid nått. Sen är man så myndig man bara kan bli, minsann! I söndags fyllde jag så trettio år. Det känns faktiskt mer speciellt än jag trodde det skulle göra. Framför allt så känns det inte som jag trodde det skulle göra. Man känner sig aldrig gammal, det är bara att inse. Hela livet har jag trott att folk som varit äldre borde vara så vuxna och annorlunda men nu har jag fattat att man stannar i lekstugan hela livet och att livet kan vara nog så allvarligt redan när man är barn. Jag är nöjd med mitt liv och jag är där jag vill vara. Men om jag ska tro min fysiologibok så går det dock bara utför efter man fyllt 30. Muskelstyrkan avtar och minnet degraderas. Det skulle krävas hård träning och avancerat sudoku framöver om jag skulle hålla mig på topp! Som tur är så är jag inte i närheten av toppen så det finns goda möjligheter att förbättra åtminstone min idrottsliga förmåga många år framöver.

På födelsedagen bakade vi tårta och åt smarriga praliner, sen på kvällen gick vi på en resturang som heter Gretas. Där beställde vi bl.a. svärdfisk och det var något nytt - konsistensen var fast, nästan som en köttbit. Finfina presenter fick jag också. Den stora presenten från Hanna är en flygtur i en luftballong. På onsdag den 12/9 lyfter vi om vädret tillåter och svävar över Umeå. Det ska bli jäkligt kul och jag ska försöka ta lite bilder när vi är där uppe. På jobbet bjöd jag på tårta idag. Jag blev glatt överraskad av att jag fick en present även där - en sjua 14-årig OBAN wiskey. Yummy!